Jag kan med lycka och stolthet äntligen säga att jag är ledare. Ledare på riktigt. Visst har jag varit ledare i ca 5 år, men nu är det verkligen på riktigt. Ett märke och ett utbildningsbevis på papper. Helgen var intensiv med mycket teori och praktiska övningar, men även redovisning å prova på olika program som de olika patrullerna hade gjort inför helgen. Efter första delen i september, så var det inget tvek om att denna helgen skulle bli minst lika bra, med tanke på att gänget som gick utbildningen tillsammans hade alla personligheter man någonsin kunde ha, och därför klickade vi alla så bra. Jag är nöjd, och förväntansfull inför framtiden inom scouterna. Som ledare. 

Lite kort och gott om helgen tänkte jag dela med mig. Det är ju en helg som kommer gå till historien. Vi började iaf på fredag kväll utanför för Alingsås på Hjälmareds folkhögskola. En god broccolipaj serverades och kvällen bjöd sedan på mingel, planering och kvällsmys. Jag tillsammans med Andreas, Jenny, Christoffer, Erica, Anki, Beatrice och Philip fick Alice Stuga att sova i denna helgen. En mysig stuga en bit från samlingssalarna och mathuset. Men inget vi klagade över tills mina knän brakade ihop. Man kan säga såhär; Tänk er brutal mensvärk, fast i knäna. Svårt för killar att tänka den tanken, men liksom, you got the point. Nu trodde jag att helgen var förstörd. Jag kunde knappt gå.. De var tur att det var mest teori och då satt vi för de mesta. Men transporten mellan ställena var då lite svårare för mig. Jenny och Andreas fick agera personliga assistenter. Under lördagen blev det värre. Sämsta tajmingen till min patrulls aktivitsredovisning. Det var tur att regnet föll ner på oss, så vi fick flytta in de. Då kunde även jag närvara. Jag fick i min lite smärtlindring, så smärtan kunde försvinna. En stund iaf. Min patrullsaktivitet gick iaf bra, och dagen rullade på med föreläsningnar, mat, fika, trygga möten, ytterligare en patrullaktivitet, lägerbål och mingel. Tyvärr närvarade jag inte på lägerbålet. Jag sov då. Efter middagen blev smärtan outbärlig att det var dags att ta smärtlindring igen. Denna gången fick jag bieffekter. Jag svävade på moln. Kunde inte riktigt hålla huvudet uppe, så jag fick lägga mig i soffan i salen där lägerbålet hölls, och så somnade jag. Stensov i två timmar. Sen att jag sov igenom ett högljutt lägerbål är fortfarande ett frågetecken. Och att jag ringde ett sluddrande grattis-samtal till min storebror, är ett minne blott. Det var en spännande kväll kan jag meddela. Runt elvatiden på kvällen vaknade jag upp och fick socialisera mig lite resten av kvällen. Lämnade dock inte soffan, så Andreas, Jenny och Christoffer var sällskapet. Tack tack!    Runt halv ett släppade vi oss upp till Alice-stugan, och fortsatte tjöta där ett par timmar. Jag kan säga att det inte många sovtimmar i helgen, men det var det värt. Man får se till att spendera varje stund man kan att umgås med sina vänner. Perfekt! Sista dagen, söndag, gick fort. Teori, patrullaktivitet, och mat. Sen kom avslutningscermonin. Där allt tog slut. Med ett utbildningsbevis och ett gäng nya vänner, så var det tråkigt att det redan var över. Men som jag har sagt till andra, vi möts igen. Och det inom snar framtid. Sommaren är snart här, och läger, ja, där möts vi igen. 

Så härmed vill jag tacka det fantastiska utbildningsteamet för all lärdom, skratt och utveckling. Ni är grymma. Och även ett tack till det goa gänget som gjorde utbildningen till det bästa. 

Ett extra stort tack till min andra hälft Jenny, Andreas, Christoffer och Anki för stöttningen, hjälpen och att ni fick stå ut med min smärta i helgen. Ska försöka vara hel å frisk tills vi möts igen   

Jag är redo för framtiden. Är framtiden redo för mig?