Medans andra vaknade till snöklädda trädgårdar imorse så har Helsingborg bjudit på ett härligt solsken nästintill hela helgen. Kylan håller fortfarande ett järngrepp på oss alla, och det finns nog ingen som inte längtar efter lite varmare grader. Jag har fortfarande inte hängt undan vitnerjackan, eller tagit bort vinterstövlarna för den delen heller. Jag är en liten mes när det kommer till kyla. Klär gärna på mig för mycket än för lite, för man kan ju faktiskt frysa. Om två veckor nalkas det vårläger och ska graderna hålla sig precis vid nollgrader strecket så lär jag få packa vinterklädsel all in, och även vintersovsäcken kommer att snällt få följa med. Det är lite mysko hur vädret ter sig. Vi går ju liksom mot maj i nästa vecka.

Annars då? Helgen i Göteborg som jag senast nämnde var fantastisk. Lika mycket fläng hit och dit som vanligt, men det var de värt. Hann träffa många nära och kära, och på tåget hem så blev man lika känslosam som vanligt. Men det var okej. Helgen var fin och behövlig. Jag avslutade samtidigt ett kapitel i Helsingborg för att sedan återvända igen och starta ett nytt. För praktiken, den är hur bra som helst. Jag trivs, jag är glad, jag får göra något och jag lär mig saker. Bara det liksom!
Imorgon går vi in i vecka 6, vilket betyder att det bara är 4 veckor kvar innan det är tillbaks i skolan som gäller. Examensveckan blir fullspäckad med redovisningar, vrida ut den sista tiden med klassen och njuta lite extra av livet. För jag klarade ytterligare ett år till i skolan! Hallelujah! Ja, maj kommer att bli exotisk.

Nu tänkte jag tacka för mig ikväll, och fixa lite innan sängen kallar. Det är ju trots allt måndag imorgon.

Ha de fint   

Jag följde min magkänsla och gjorde slag i saken. Idag tackade jag för mig på min nuvarande praktikplats och på måndag återkommer jag till stället där jag både hade praktik förra utbildningen och jobbade på i somras. För mig är det en winwin situation och jag kan inte med ord beskriva lättnadskänslan.

Denna veckan har nästintill varit outhärdlig. Det är inte roligt och sitta bredvid varje dag i åtta timmar och hoppas att de instruerar en till någon uppgift. Jag fick iochförsig lära mig inventera trailers under veckan, men det gjorde man på fem minuter varje morgon och sen var tiden ett faktum. Så att ta tag i mig själv och ta beslutet som jag gjorde känner jag var det bästa jag tagit på väldigt länge. MEN dock ska jag inte ångra mitt val av praktikplats från början. Det är alltid bra att testa något nytt, och detta stora ställe passade inte riktigt och så kan det vara. Det blir så ibland, och att jag stod ut i fyra veckor är nästan helt otroligt. Det har tagit på psyket ordentligt och rutinerna i allt som kallas träning är som bortblåst. Men på måndag så vet jag att det kommer bli bra. Jag är nöjd, lycklig och helt euforisk.

I skrivande stund så väntar jag in Stoffe som strax kommer hem ifrån jobb. Ikväll åker jag till Göteborg för en liten spontantripp. Stoffe ska ändå jobba helg så då passade jag på att åka hemåt för att ladda upp batterierna med familj och vänner. Ohhh vad jag längtar hem nu!! Bli lite bortskämd av mamma, träffa vänner och mysa med så många jag hinner med. Detta är medicinen jag helt klart behöver.

Så jag tänkte bara säga tack för de fina orden från de senaste inlägget. Lisa är en vinnare!

Ha en fin helg, det ska jag nämnligen ha!

Att bloggtorkan varit redigt aktiv ett tag är inget snack om saken. Jag har haft hur mycket tid som helst att slänga in ett inlägg då och då, men när det kommer till själva orken så brister det totalt. Jag vet inte riktigt varför, men för tillfället har jag kommit in i någon form av negativ bubbla. En sådan där som tar musten ur en totalt. I samband med denna bubbla har jag lyckats ligga i influensa två gånger. Det är två gånger för mycket. Som tur är har jag bara en seg förkyldning kvar, men kroppen känns fortfarande inte helt okej. Jag har legat instängd i en vecka, så imorgon är det dags att möta dagens ljus och träffa lite människor.

Sen tre veckor tillbaka så avslutades den största biten av skolan. Alla tentor är klara och godkända, och den efterlängtade praktiken fanns äntligen där. Så vitt jag vet har jag tjatat om den väldigt mycket, sett framemot och haft det som mitt största mål. För en början under själva praktikperioden var det fortfarande så. Men i samband med starten där så började min största negativa bubbla att växa. Och jag vill redan nu ursäkta för den negativitet, spya, som kommer hägra.

Efter ett par dagar under praktiken så ändrades allt. Jag kom hem förtvivlad, gråtfärdig och orolig över min framtid. Jag har under skolans gång sett min utbildning som handen i handsken, och jag trivs verkligen som fisken i vattnet absolut. Under speditörstiden så var det inga oros moment överhuvudtaget. Detta året har varit lite tuffare, fler tårar men framförallt mer kött på benen. Allt har ju gått mer än bra! Praktikperioden ska vara en tid där jag lär mig allt det teoretiska till det praktiska, men även mycket därtill. Jag valde denna gången ett större ställe att breda mina vingar och utvecklas på. Som sagt så har det bara gått tre veckor och det enda jag har lärt mig hittills är vilka olika ställningar jag ska sitta på stolen för att inte min rumpa ska domna av. Och denna veckan har jag nog legat in hela soffan på kors och tvärs när jag lyckades tajma influensan. Så man kan säga att praktik har jag bara haft "aktivt" i två veckor. Jag är inte den osociala personen egentligen, och jag är framförallt inte någon svans efter någon. Jag vill helt enkelt inte vara en svans, för då är jag bara den svansande praktikanten. Men tyvärr har det varit såhär och vad har jag lärt mig? Ska jag vara ärlig så är det absolut ingenting. Eller jo, jag vet vart toaletten finns, matsalen, hur regnskogen används aktivt och att det krävs en himla massa disiplin för att komma ihåg exakt hur vissa saker blev gjorda vid bokningar. Jag är lost. Totalt lost.

Jag tänker absolut inte sitta och smutskasta ett företag efter såpass kort tid, men det jag kan säga är att det tar fruktansvärt mycket psykiskt på en när det känns som om man är den "jobbiga praktikanten" och euforian är som bortblåst. Det ända jag vill kräva är ett hej, eller ett godmorgon och ett hejdå vid ankomst och avgång. Men det är fruktansvärt svårt för det är inte många glada miner någonstans. Trivs man inte med sitt jobb då? Eller tycker dom mest att jag ska inte tro att jag kan komma dit och  ta deras jobb? Är det fel på mig? Är det fel på dom? Är det en normal miljö?

Bolla tankar med mig. Säg vad du tänker. Jag vill inte grotta ner mig och göra en praktik i en miljö som tar psykiskt skada på mig. Men jag vill även inte ge upp och bli sedd som en loser för att jag inte sa ifrån. Jag är där för att lära mig yrket, inte sitta på en stol och få rumpskav. Trots det lilla viruset som är kvar i min kropp och en tradig förkyldning så är det faktiskt måndag imorgon. Måndagar är veckans number one, och det är bara jag som kan göra den bra. Och imorgon har jag tänkt göra den bra. Lite till att göra något bra av det, annars så får jag vända på klacken.

Nog om detta. Livet flyter på som vanligt. Stoffe jobbar och trivs på sitt jobb. Träningen ligger lite på hyllan pågrundav orken, men förhoppningsvis kommer vi båda på fötter snart igen. Typiskt så har jag lyckats smitta honom med förkyldningen, men annars så är vi nog helt friska. Våren börjar ta över och det känns fantastiskt. Solens strålat värmer något underbart och blommorna är helt magiska. Det är något speciellt med våren. Jag hoppas på lite fler plusgrader till, sen så tänkte jag hänga in vinterjackorna för säsongen och plocka fram skinnjackan och sneakersen.

Jag avrundar här och hoppas inte läsningen varit allt för lång. Lägg en kommentar, eller någon annan form av kärlek så hade det varit uppskattat. Då hade jag iallafall inte känt mig så ensam.

Bjuder på lite bilder i slutet på hur tiden varit. Klicka på dom om du vill se dom i större storlek   

Ha en fortsatt fin söndag!