Fem veckor kvar att jobba. Fem veckor kvar till långledighet. Fem veckor kvar till ett stort frågetecken. Vart ska jag ta vägen? Våren ser varken ljus eller mörk ut. Hade jag kunnat överleva på scouterna, hade jag nog skitit i att jobba överhuvudtaget. Men nu när det börjar närma sig resor och liknande så är pengarna ett beroende faktum. I had to figure this out. Bamba eller inte? Något annat eller bamba? 

Veckan har sprungit iväg som vanligt. Denna gången hade jag sett till att göra ta semesterdag i fredags. Alltså blev det bara en fyradagars arbetsvecka. Men det kändes som fem ändå. I torsdags så åkte jag direkt efter vanliga jobbet till nästa extra knäck. Garnisonen drog i trådarna och där skulle jag spendera ett par timmar. Det slutade med att vi stämplade ut kl elva på kvällen. Var Lisa trött? Lisa var heeeeeelt slut. Jag, Erica, Malin och Fatma hade hand om FMU;s avslutningsmiddag. Tre rätters kvällen lång. När vi inte ens hade fått in efterrätten när klockan var kvart i nio, så insåg vi att kvällen skulle bli lång. Men men. Vi hade roligt och gästerna var nöjda. Mer kunde vi inte göra. Så i fredags när semesterdagen togs till, så blev det soffan hela dagen. Det var knappt att man orkade gå upp och äta. Somnade till då och då. Och gamla repriser gick om å om igen på tv. Jag slapp att jobba och det var iaf huvudsaken.   Läggdags blev nog officiellt vid elva. Skönt. Var hyfsad utvilad igår. Men man kände sig ändå seg. En kort visit till stan, och sen resterande dag hos brorsan. Svägerskan skulle på tjejmiddag, så jag passade på att ta lite kvalitetstid med brorsan och barnen. Skönt. Och lugnt. Åkte därifrån vid tio på kvällen. Nöjd och trött. 

Idag har det inte varit många knopp gjorda. Tog mig en två timmars promenad i det härliga vädret vilket var välbehövligt. Med musik i öronen traskade jag runt i Kortedala. Rensat skallen på tankar men fått frågetecken istället. Jaja. Nu kör vi en ny vecka med nya tag. Som sagt, fem veckor kvar. Fem veckor. 

Mys med guddottern en lördags kväll värmer fasters hjärta. You mean the world to me 

Veckan som kommer bjuder på kårstämma, spårarmöte, APT, skypemöte och julgala med Jenny. Och gärna ett danspass ska kunna klämmas in också. Då skulle jag vara nöjd. Jag har väl nämnt att det bara är fem veckor kvar ledighet? Nu kör vi. 

Ett djupt andetag, en dusch och sen lite musik i öronen, så ska nog John Blund hitta mig tidigt ikväll. 

Ohja. Thank god it's friday! Veckan har rullat på fruktansvärt fort. Skönt. Dock har sömnen halkat efter, och sovmorgon till helgen blir det inte heller. Imon bitti 06;35 går mitt tåg mot Linköping. Det är alltså dags för UN planeringshelg. Äntligen! Jag ser framemot en väldigt trevlig helg där uppe med UN teamet. Program, resor, ekonomi och lära-känna-varandra står på schemat, så det blir en fullspäckad helg. Kommer bli sååååå bra!   

Nu till lite tråkigare nyheter. Som jag skrev senast så brakade mina knän ihop något brutalt förra helgen. Envis som jag är, har jag gått till jobbet ändå. Det är bara gilla läget liksom. Men det får jag nog ta betalt för idag. Uppsvullna och smärta är medicinen för det. MEN! Jag var iaf hos läkaren idag. Inflamation i knäna, och en remiss till dropin röntgen. Denna röntgen ska få bort tanken av att det kan vara atros. ATROS tänkte jag?! Va faaaan! Jag är 22 år. Har redan haft ryggskott, ständig handledsbevär och nu inflamation i knäna. Jajamen. Det kunde dock vara värre, men hallå.. Jag fick även remiss till en ortoped. Det är min kobenthet som har delvis förstört mina knän. Att vara kobent har jag varken stört mig på eller haft illa av. Men tydligen så lägger jag vikten på yttre sidorna av knäna istället för mitt i som man i vanliga fall ska göra. Med tanke på det tuffa jobb i bambabranschen så är detta nog ingen nyhet. Jag är ändå livrädd. 22 år och redan sådana besvär. Efter röntgen så kommer jag ta ett riktigt beslut om jag vill fortsätta där eller inte. Jag har liksom minst 40 år kvar att jobba. Och det blir bara värre. Jag måste göra något, och det väldigt snart. (Förlåt att du får läsa detta här Annette, men you know my feeling.  ) 

Nästa vecka kommer bara bli en fyradagars arbetsvecka. Jobbar mina vanliga tider, men på torsdag efter jobbet åker jag iväg till nästa jobb. Garnisonen kallar fram till isch.. 21:00 på kvällen. SEN! Sen är jag långledig. Har tagit en semesterdag på fredag. Det är behövligt. Jag kommer att behöva sova. Och det är tanken. Inte lyfta ett finger, utan softa omkring här hemma, och ligga kvar i sängen tills kroppen värker av sängvärk. I think you got it. Vila, vila, vila! Kan ju tillägga att Candy Crush har blivit en slags drog, så det kommer att få dela min ledighet. Sen borde jag rensa bort sommar/höstskor i hallen. Och städa lite. Jag tror helgen redan är planerad. Det blir bra. Det blir väldigt bra   

Nu tänkte jag torka håret, borsta tänderna och sen hoppa i bingen. Linköping, here i come!

Jag kan med lycka och stolthet äntligen säga att jag är ledare. Ledare på riktigt. Visst har jag varit ledare i ca 5 år, men nu är det verkligen på riktigt. Ett märke och ett utbildningsbevis på papper. Helgen var intensiv med mycket teori och praktiska övningar, men även redovisning å prova på olika program som de olika patrullerna hade gjort inför helgen. Efter första delen i september, så var det inget tvek om att denna helgen skulle bli minst lika bra, med tanke på att gänget som gick utbildningen tillsammans hade alla personligheter man någonsin kunde ha, och därför klickade vi alla så bra. Jag är nöjd, och förväntansfull inför framtiden inom scouterna. Som ledare. 

Lite kort och gott om helgen tänkte jag dela med mig. Det är ju en helg som kommer gå till historien. Vi började iaf på fredag kväll utanför för Alingsås på Hjälmareds folkhögskola. En god broccolipaj serverades och kvällen bjöd sedan på mingel, planering och kvällsmys. Jag tillsammans med Andreas, Jenny, Christoffer, Erica, Anki, Beatrice och Philip fick Alice Stuga att sova i denna helgen. En mysig stuga en bit från samlingssalarna och mathuset. Men inget vi klagade över tills mina knän brakade ihop. Man kan säga såhär; Tänk er brutal mensvärk, fast i knäna. Svårt för killar att tänka den tanken, men liksom, you got the point. Nu trodde jag att helgen var förstörd. Jag kunde knappt gå.. De var tur att det var mest teori och då satt vi för de mesta. Men transporten mellan ställena var då lite svårare för mig. Jenny och Andreas fick agera personliga assistenter. Under lördagen blev det värre. Sämsta tajmingen till min patrulls aktivitsredovisning. Det var tur att regnet föll ner på oss, så vi fick flytta in de. Då kunde även jag närvara. Jag fick i min lite smärtlindring, så smärtan kunde försvinna. En stund iaf. Min patrullsaktivitet gick iaf bra, och dagen rullade på med föreläsningnar, mat, fika, trygga möten, ytterligare en patrullaktivitet, lägerbål och mingel. Tyvärr närvarade jag inte på lägerbålet. Jag sov då. Efter middagen blev smärtan outbärlig att det var dags att ta smärtlindring igen. Denna gången fick jag bieffekter. Jag svävade på moln. Kunde inte riktigt hålla huvudet uppe, så jag fick lägga mig i soffan i salen där lägerbålet hölls, och så somnade jag. Stensov i två timmar. Sen att jag sov igenom ett högljutt lägerbål är fortfarande ett frågetecken. Och att jag ringde ett sluddrande grattis-samtal till min storebror, är ett minne blott. Det var en spännande kväll kan jag meddela. Runt elvatiden på kvällen vaknade jag upp och fick socialisera mig lite resten av kvällen. Lämnade dock inte soffan, så Andreas, Jenny och Christoffer var sällskapet. Tack tack!    Runt halv ett släppade vi oss upp till Alice-stugan, och fortsatte tjöta där ett par timmar. Jag kan säga att det inte många sovtimmar i helgen, men det var det värt. Man får se till att spendera varje stund man kan att umgås med sina vänner. Perfekt! Sista dagen, söndag, gick fort. Teori, patrullaktivitet, och mat. Sen kom avslutningscermonin. Där allt tog slut. Med ett utbildningsbevis och ett gäng nya vänner, så var det tråkigt att det redan var över. Men som jag har sagt till andra, vi möts igen. Och det inom snar framtid. Sommaren är snart här, och läger, ja, där möts vi igen. 

Så härmed vill jag tacka det fantastiska utbildningsteamet för all lärdom, skratt och utveckling. Ni är grymma. Och även ett tack till det goa gänget som gjorde utbildningen till det bästa. 

Ett extra stort tack till min andra hälft Jenny, Andreas, Christoffer och Anki för stöttningen, hjälpen och att ni fick stå ut med min smärta i helgen. Ska försöka vara hel å frisk tills vi möts igen   

Jag är redo för framtiden. Är framtiden redo för mig? 

Så sant som rubriken säger. Vi har samma pappa men inte samma mamma. Men min lilla mammsen är som extra mamma ändå, så ja. Vi är typ helsyskon. 

Min storebror. Han får faktiskt en fin ära idag. Ett inlägg bara om honom å till honom. Imorgon fyller han år. Tråkigt nog befinner jag mig inte Göteborg då, men vi firar han på söndag istället. Jag tror inte han tackar nej till två dagars uppvaktning. Att fylla 30+ brukar han inte prata högt om. Han tror ännu att han är 25 år   Eftersom jag är en snäll lillasyster så håller vi oss alltid till den åldern. Men någon gång lär han upptäcka att man inte är så ung längre. Istället för att gå hem sist från festen, lär det bli först   

Det skiljer ett tvåsiffrigt år mellan mig å min bror. Inget som man brukar tänka på. Han känner ju sig i ung i sin 25års ålder å eftersom jag är ung, så lär han nog alltid vara det med. Jag är faster till hans 3 barn. Å gudmor till de minsta av dom. En roll jag är väldigt stolt att ha. 

Ibland är det svårt att sätta ord på hur fantastisk han är. Han är

den som ställer 24/7. Han är den som alltid finns ett telefonsamtal ifrån. Han är den som alltid har ett leende på läpparna. Å han är den av oss som har störst muskler. Haha. Han har allt som gör han så bra. När jag var i Canada i somras, så var han nog den som var allra oroligast över hur det gick å hur jag hade det. Med tanke på hur nervös jag var när jag skulle åka, så förstår jag han mycket väl. Resan gick ju bra, å han var stolt som en tupp över mig. Det värmde lillasysters hjärta.

Det finns så mycket jag vill säga om dig å till dig kära bror, men ibland finns det inga ord. Du är min idol. Min vän. Min storebror. Å personen med hjärtat på rätt ställe. 

Jag älskar dig   

Jag önskar dig en fantastisk födelsedag. Det är du värd. Grattis världens bästa storebror!     

Thank god it's thursday. Skönt. Veckan har rullat fortare än vad jag trodde. Dock kändes det lite knasigt igår när jag tog en semsterdag på jobbet. Det var iaf mer än godkänt val av mig kände jag. Ett allergitest på sjukhuset på morgonen å sen tog jag mig en sväng förbi svägerskan och myste lite med det minsta brorsbarnet. Bara sådana små stunder gör mycket. Att bara vara ledig och känna att man kan göra impuls besök är ännu bättre. Tråkigt nog kunde jag inte stanna allt för länge. Scouterna kallade på kvällen. Spårarmöte, och regnet hölls sig borta. För en gångs skull hade jag kläder för väder. Men vi ska vara glada att det inte spöregnade.   

I huvudet har det snurrat tankar hela veckan. Man blir ärligt talat inte riktigt klok på något. Tur att det är helg snart å lite ledigt tänkte jag. Men icke. Sista ledarutbildningsdelen i helgen, å där har jag inte tid att tänka på vad framtiden ska säga. Jag får helt enkelt tänka vidare å uppsöka en ny tid att tråda ut mina tankar. 

Kort och tråkigt inlägg. Ska alldeles strax sätta mig i bilen mot Borås. Där är det möte med Arrangemangsteamet för Västgöta Södra scoutdistrikt. Det ska bli trevligt. Lite kvalitetstid med Elizabeth och Johan! Senare ikväll är det skypemöte med UN. Det börjar bli dags för våran fysiska träff. Linköping nästa helg alltså. Woopwoop.

Näää. Tjingfling!

November. Vecka 45. Måndag. Ja. Dagarna spinner på fort nu. Även de gjorde helgen. Ska jag vara ärlig så var det fantastiskt skönt att inte vara uppbokad på något när fredagen kom. Detta har nog inte hänt på väldigt länge. Ingen klocka att sätta för att gå upp på morgonen, inga måsten att göra under dagen. Utan helgen var till för att bara vara. Känna att man lever lite lätt.

Mamma å jag tog en promenad till kyrkogården. Alla helgons dag. Konstigt nog var vi inte ensamna där. Men vad gjorde det. Jag var bara där för mormor å morfars skull. Jag hoppas de uppskattar de gånger man kommer och hälsar på. Jag gör det iaf. Varje gång är lika viktig. Och varje gång gör lika ont. Saknaden är enorm.   

Annars blev kvällen lugn. Mamma var på spelkväll hos ett par vänner, och jag var hemma. Själv. Det har sina för-och nackdelar ibland. Så jag har inte kommit på fund om det var bra eller dåligt än. Känslorna är blandade. När allt är stilla, tyst och ensamt så går tankarna i spinn. Inte på medelhastighet, utan 5:ans växel drar igång direkt. Hur ser min framtid ut? Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad händer nästa år? Det är galet vad man trycker ner sig själv när man ständigt går runt i gåtor. För dessa gåtor, det ska mig sjutton ha ett bra svar. Annars är det ingen idé. Så vad är svaret? Ingen aning ärligt talat. Förslagen blir annorlunda för varje gång, och till sist läggs det på is. För jag blir osäker. Så kan är väldigt glad att jag ännu är ung. Har hela livet på mig att göra om och göra rätt ett antal gånger. Det lär behövas. Minst sagt!

Dags att bita i det sura äpplet. Allt kommer i sinom tid att lösa sig. Men att ständigt gå i samma fotspår dagarna in och dagarna ut, så börjar man lätt tröttna.

Så det är tur att scouterna finns. Där man slipper vara si. Och man slipper vara så. Det räcker att vara sig själv. För där är alla lika, och alla olika. Perfekta blandningen på ett stort gäng scouter. 

Denna veckan kommer bjuda på scouter varje dag. Möten, reklam för UN, planering med arrangemangsteamet och sista delen av Ledarutbildningen. En välsignad vecka. 

"You have to fight through some bad days to earn the best days of your life"