Då var det dags igen- ännu ett år har gått. Varnar redan nu för ett möjligtvis långt inlägg, men hoppas det finns lite nöje till att läsa hela. Lovar att slänga in lite bilder här och där också för att göra läsningen lättare.

Jag vet inte riktigt hur jag ska summera 2015 på bästa sätt. Det har varit ett år fyllt med blod, svett och tårar. Ett år som har tagit både psykiskt och fysiskt på mig. Men framförallt ett år att minnas för livet. Jag valde redan förra året att inte avlägga några nyårslöften för att i själva verket är dom egentligen till för att brytas. Man kan inte lova sig själv något som man inte riktigt kan hålla, därför blev det bättre att inte avlägga några alls. Och vad jag vet har det gått bra. Genom att ge sig själv te.x löftet att gå och träna MINST två gånger i veckan slutar redan efter vecka 2. Då det mer eller mindre känns som ett måste. Jag håller mig till träning för att det är roligt, inspirerande, jobbigt men minst sagt glädjeroande. Och jag kan dela glädjen, träningen framförallt, med andra människor i min omkrets. Så summan av kardemumman; jag säger nej till nyårslöften!   

Som jag nämnde innan har 2015 varit ett påfrestande år både psykiskt och fysiskt. Man kan väl inte riktigt säga att 2014 avslutades sådär suveränt när käftsmällen från närstående familjemedlemmar kom och gjorde världskrig i mitt liv. När människor som man trodde skulle finnas där föralltid väljer att avstå från både mig och mamma för att JAG inte får vara lycklig när andra mår dåligt. Ja, ni hör själva, det är bara barnrumpor som håller på sådant. Men ja, så har det hållt på sen dess. Blockerande kontakt på Facebook, byte av adress och ingen kontakt alls har tagit mer på mig än vad jag någonsin skulle tro. Man bygger självmant upp en järnfasad för att visa sig stark, hakan över vattenytan, men till sist kommer den rasa. Det är vad det precis har gjort de senaste dagarna tyvärr. Trots en underbar jul hemma i Göteborg så kom tankarna tillbaka. Vid det här laget är jag inte stark. Tacka Gudarna, trots icke troendet, för Stoffe och hans fantastiska stöttning i allt. När allt redan började förra sommaren, när jag flyttade ner till Helsingborg, så började jag tänka vad som minst sagt skulle hända. Det ända svaret jag fick var att jag flydde. Flydde från allt. Men så var inte fallet. Jag flydde inte. Jag spred ut mina vingar, gjorde något helt galet, fantastiskt och kanske chockande, men innerst inne var det som en befrielse, samtidigt som det gjorde ont. Jag tog klivet till att göra något JAG ville, inte vad andra ville. För andra ville att jag skulle stanna, men JAG ville flytta. När man inte kan glädjas med mig, så får det vara. Mer än ett år har gått, saknaden finns, men styrkan i mig kan bara växa sig starkare. Och det är precis vad 2016 ska ge mig. Styrka. Och pricken över i:et med detta scenario var att min pappa kom tillbaka in i mitt liv efter 4 år av ingen kontakt alls, vilket gav mig hopp. Hopp över att något dåligt gav något bra.

Ibland behöver man gå igenom både med och motgångar för att komma vidare i livet och lära sig mer om sig själv. Skolan var ett ypperligt tillfälle till att testa på något nytt. Och det gick ju bra. En hel speditörsutbildning godkändes, man tackade för ett fantastiskt år med ett riktigt gott gäng klasskamrater och var beredd till att styra kosan mot framtiden. Sommarjobbet avnjöt jag på Klimat Transport under 4 veckor, då Japan resan hägrade mitt allt. Men jag hann lära mig mycket på den tiden ändå. Inte en enda dag såg den samma ut. Jag fick testa på det där vi hade läst i ett år och det satt som handen i handsken fortfarande. Då det tyvärr inte ledde till något fast jobb så fick jag ta mig i kragen, trotsa mig själv lite, för att ta ytterligare ett år till i skolbänken. Samma ämne men en finare titel, nämnligen Transportlogistisker. Det ger inte en bara en finare titel utan lite mer i lön också, vilket man inte ska tacka nej till. Och här sitter jag under ett jullov och skriver en nyårskrönika och känner hur ångesten växer över att komma tillbaka till skolan igen den 7 januari. Jag har, som många andra, tänkt om. Tappat gnistan. Jag kan inte sätta ord på det direkt utan det känns så motsträvande. Jag känner mer, jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Dock hoppas jag det bara känns såhär under denna perioden, glöden kommer tillbaka efter lite semester, och kraften till att fortsätta ska medverka tillsammans med mig. Tyvärr kan man inte tvinga sig till något, men jag tänker iallafall ge det en chans. Det är nog inte så farligt som det låter. (Hoppas jag!)

Man kan väl kortsett säga att 2015 har varit i resandes tecken. Tiden från att anmälan till World Scout Jamboree lämnade in hösten 2013 så kan man ju säga att tiden bara försvann under fötterna på en. Den där söndagen, 19 juli, hade kommit och en av mina minst sagt fantastiska resor skulle äntligen bära av. Vem har liksom inte tänkt tanken att resa till Japan?! Där stod vi. Redo på Kastrups flygplats för att uppleva något utöver det vanliga. Det var inte bara olidligt varmt på plats, konstig mat, alldeles för många shoppingbutiker, japaner och ett äventyr vi sent skulle glömma, utan detta var något helt obeskrivligt. Vi var på en plats där snart närmare 35000 scouter skulle mötas och dela tankar, känslor under en två veckors period. Det var så himla häftigt att det är nog bara bilderna som kan säga sitt. Jag är glad att jag hann blogga lite under resan så man kan titta tillbaka på mer än bara bilder.

När vi ändå håller på med resetemat så hade jag och Stoffe en mysig weekend i Edinburgh, Skottland under första advent helgen. Där bjöds på regn, regn, regn, shopping, mat, promenader, besök på slottet och lite mer regn. Jag tror nog Storbrittannien är bra känt för sitt regn, och ja, det kan man väl säga. Men utöver det så var det en mycket fin stad jag mer än gärna återkommer till. Nu var tanken att besöka julmarknaden och bara strosa runt, men en dag åker jag gärna dit för en längre tur och ser lite mer av landet.

Ett par helger efter Skottland så var det min och mammas årliga julresa till Kiel, Tyskland. Det var mysigt, trevligt, rofyllt och kvalitetstid med mamma när det är som bäst. Sen jag flyttade hemifrån så tar jag mer tillvara på de stunder med människor jag numera träffar sällan. Man får liksom ett annat perspektiv på det då. På ett positivt sätt kan jag lova.

Ja, och nu då? Hela hösten har varit fartfylld. Nu i det sista blev det lite för mycket för mig. Vi hade en lång period där det var en lektion i veckan i skolan, och resten av tiden fria, eller lediga. Kalla det vad du vill. Men en längre tid där jag hade kunnat göra många saker på. Och jag ska väl inte säga att jag inte gjorde det egentligen för att här hemma hade vi i stort sett besök dagligen. Både pappa, mamma och Sandra var på besök. De bytte av varandra rätt friskt, och när perioden var slut kändes det tomt. Även om Stoffe är hemma så blir man som en annan människa på något sätt ändå. Men ändå samma Lisa. Jag tror det hänger ihop lite med denna tunga perioden som jag vistas i just nu. Tråkigt men sant. Och faktiskt så ska det ska bli väldigt skönt med ett nytt år.

Jag ger mig själv en ny chans, en bättre chans att bli starkare. Ett nytt år, utan löften, där jag ska våga stiga utanför boxen. Jag tänker lämna all skit till 2015 så som människor som gärna tar, men aldrig ger tillbaka eller människor som inte fyller någon funktion, minst sagt i mitt liv. Jag ska bli lite egoistisk. Man får lov att vara det ibland, men för min skull så ska ta mig i akt att göra det på riktigt. Det kan låta lite negativt, då får det göra det. Jag kommer ta hand om mig i första hand, och resten i andra hand. Under 2015 har det varit alla andra i första hand, och mig själv i andra hand. Men nu är det slut. För att låta den inre ångesten, stressen nå ut så behöver jag lite tid för mig själv. Allt som har rasat ska jag nu bygga upp. På mitt sätt, på mina villkor, under svett och massa tårar, men jag ska se till att bygga mig uppåt. Och tillsammans med allt detta tar jag med mig mina närmaste vänner som fyller den starkaste funktionen i mitt liv. Bara det är fantastiskt. Och inte alls egoistiskt. Man får inte alltid tänka det värsta för just egoism, det finns så mycket bra med det också.

Så för att avrunda detta 2015 så vill jag bara säga tack. Tack för chansen, året som gått och till det som komma skall. Jag tror 2016 kommer bli minst lika bra, om inte ännu bättre. Och det ska jag ta vara på. Själv. Men även med DIG!   

 

Pillan

31 december 2015 11:50

Håller helt med dej om nyårslöftena, tycker det blir för mycket press i bara ordet att jag tar avstånd från det ;) Behöver inga mer "måsten" på det sättet i mitt liv! :)

Du är stark och det låter ju otroligt tufft det du gått/går igenom. Käftsmällar är aldrig roligt men definitivt inte när det kommer från närstående :( Ta hand om dej! <3

Sv; Tack!! Jag fortsätter lite till så får vi se :D

GOTT NYTT ÅR PÅ DEJ!!! :D

http://www.pillllans.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  När fjärde ljuset brinner vi hämtar julegran och alla barnen räknar dan före dan före dopparedan  ...

  När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr och vi bakar kakor och har fasligt glatt bestyr ...

  Med knappt 20 dagar kvar till jul så börjar "julstressen" faktiskt lägga sig. Iallafall hos mig. Julklapparna är klara och det är nog första året på väldigt länge jag ska slippa stressköpa med expressfrakt eller ta mig ut till Väla där rena ra...

  När andra ljuset brinnerär snart Lucia härHon bjuder oss på kaffeoch bud om julen bär ...

  Förra veckans solnedgångar bjöd på något enastående. Det var märkligt trots att november börja lida mot sitt slut. Man kan väl säga att det har bjudits på hyfsat bra väder genom hela månaden och kvällar som dessa tackar man inte nej till. Nu ska ...