Det är måndag kväll och klockan har sprungit iväg igen. När sommartiden avslutades igår så kände man att mörkret och vintern är påväg. Jag känner mig inte avslappnad, utan mer eller mindre lite stressad. På något sätt har hjärnan sagt ifrån och den vill inte lagra mer information. Jag tycker att det är en väldigt dum idé nu när det är tentaperiod. Att ha ett öppet sinne och full lagringskapacitet hade hjälpt mig så mycket för nuet. På utsidan kan jag nog finna mig själv mig som ett riktigt stoneface. Men på insidan är jag en orolig själ till att misslyckas. Tänk vad lika men ändå så olika sidor kan skiljas.

Jag har nog inte haft en sådan här jobbig magkänsla över att misslyckas någon gång under den senaste studietiden. Den har mer kommit nu. Pressen över att man kan inte misslyckas. Jag kan bara inte göra det. Men vad är det som är så jobbigt med det egentligen? Jag kan erkänna att jag var inte riktigt beredd att alla tentor skulle komma på en och samma gång. Antagligen för att vi läste kurs för kurs senast, men det var på gymnasienivå vilket kan förklara en hel del. Nu är det mer på högskolenivå. Men ändå blev det som en chock för hjärnan och nerverna. Hur sjutton ska jag ta mig ur det hära nystanet levandes?

Min första tenta gjordes för en vecka sedan och den kändes okej. Jag hoppas att jag tar hem ett godkänt, för högre krav på mig själv klarar jag inte av. Det betyder inte att jag inte vill lära mig mer, utan målet med utbildningen är att gå ut med godkända betyg och se vad arbetsmarknaden kan erbjuda mig. Jag tror knappast företagen är så intresserade över vad jag fick för betyg i förändringsprocesser eller i handelns histora. Inget avdera är såpass relevant för arbetet senare, men för tillfället måste jag lära mig det.

Så med andra ord; varje dag är en tung börda tills resultatet kommer. Och känslorna som kommer vid resultatet får jag hantera då.

Jag läser en blogg om en tjej som studerare till läkare i Göteborg. Hon fick göra om en skriftlig tenta tre gånger innan hon blev godkänd. Nu hände det igen och hon sitter och är orolig över de andra kommande tentor som man också ska fokusera på samtidigt.

Men hon ställde frågan; Vad är det värsta som kan hända om man blir underkänd på tentan? Ja, det är ju att få dra stråt till stacken igen. Att göra omtenta. Och en omtenta igen om det inte funkade andra gången. För varje gång kan man läsa mer och mer tills det verkligen sitter och man förstår. Men, man dör inte. Man dör inte för att man får göra en omtenta. Och när hon sa det så stod det mig så himla högt. Det klart jag inte dör för att jag inte klarade tentan. Jag kanske dör inombords ett par timmar. Men jag kommer resa mig upp lika fort igen och se till sätta den nästa gång. Det värsta är egentligen att man får sätta sig med samma grejer igen och leta sig fram till en vettig position där man förstår och hänger med.

Det viktigaste i det här med studerande, det är att man tycker det är roligt. Att det ger någonting tillbaka. Jag ska känna mig lugn, trygg och vara lycklig på samma gång. Jag har Stoffe som stöttar mig 24 timmar om dygnet, men även familj och vänner. Även om jag presterar dåligt en gång ska det inte dra ner mig helt under jorden. Man kan bara göra om och göra rätt. Varje dag kan inte vara en bra dag. Nu sitter jag inte och tänker på att jag ska gå in i klassrummet och skriva en tenta som ger mig underkänt. Utan jag försöker de sista timmarna inför onsdagens tenta att tänka; På onsdag, då ska jag gå in i klassrummet, göra mitt allra bästa och skriva en godkänd tenta. Om jag inte klarar det, så gör jag det nästa gång. Det finns så mycket att kämpa för, och jag kommer göra så mycket jag vill och orkar. Man får faktisikt tillåta sig själv att misslyckas ibland. Då vet man att man lever.

 Sen allt runt omkring är bara tankar. Det är tankarna som vill ha plats att ge en känsla. Men genom att ge dom frihet så kanske det finns chans till att de försvinner lättare, men framförallt inte stannar kvar på samma ställe. Det gäller att bara fokusera på rätt saker, och se framåt. Det gäller att vilja, våga och göra. Har jag väl kommit såhär långt, så är det ingen idé att sluta. Jag har valt något som jag trivs med, som jag kommer att kunna att utvecklas med, och därför behöver man resonera på olika faser och nivåer för att ta sig framåt. För framåt, det ska jag!