Att juni har trillat in med rasande fart har nog ingen gått miste om. Tiden har gått fort, och på tisdag tar jag examen. Det är en riktigt märklig känsla, för det känns som om det var nyss jag flyttade ner hit till Helsingborg. Men det är snart ett år sedan, och det är nu dags att börja runda av. Ett år av både med- och motgångar, blod, svett och tårar. Jag ska inte säga att det var lätt, för vissa dagar, eller tider på dygnet har jag bara känt att vilja lämna allt, åka hem till Göteborg och hoppas att allt blir bra igen. Tyvärr är det inte så enkelt. 

Jag är vuxen nu. Att ta egna beslut, runda av skolan till något positivt och börja leva på riktigt. Men även om skolan är över kan det vara bra att veta vart jag sedan kommer att hamna. När jag flyttade ner i somras så hade jag ingentind. Bara Stoffe. Inget jobb och framförallt inget beslut ifall jag hade kommit med på speditörsutbildningen eller inte. Sen gick det hela fort. I varvet på bara några dagar stod jag med både jobb och intagningsbeskedet. Oron släppte lite lätt, och man kunde mer eller mindre börja planera och strukturera vardagen. Och kort efter skolstart så fick vi en ny lägenhet mitt inne i Helsingborg. Just då fanns det inte mycket att klaga på. 

Det är nu när man tänker efter över hur tiden bara försvann. Från att ha flyttat ner, börjat skolan till att om 3 dagar ta examen och om en månad åka till Japan. (Japan blir ett inlägg för sig om ett par dagar   ) Hur sjutton kunde allt detta hända så fasligt fort? Igår var det ett år sedan jag avslutade mitt jobb på Kärralund, och jag har många gånger saknat platsen. Alla barnen. Lärarna. Men framförallt Annette. Våra tokiga, glada, idiotiska och ledsna stunder. För på dagen igår, så stod jag bara grät. Jag hade intalat mig själv att det skulle gå piece of a cake, men ack fick man för det. Det var jobbigt att säga hejdå till något som stått en så nära, så länge och så bra. Och precis samma känsla känner jag nu inför examen. 

När jag flyttade hit så hade jag bara Stoffe som sagt (Bara och bara, han är världens bästa ändå   ). Och nu ska jag lämna en fantastisk klass, där man har träffat nya vänner, och bekanta, som man kanske inte kommer träffa igen. Även om vi bor i samma stad, så lär vi säkert springa på varandra någon gång, och konkurrenter lär vi också bli i den kommande branschen. Men ändå känslan att lämna tryggheten i gruppen, för att sprida sin vingar till ett nytt äventyr och ett nytt kapitel. Jag hoppas att tårarna håller sig borta på tisdag, för då vill jag bara njuta av att jag klarat av utbildningen över förväntan och fått en hel drös med nya vänner. 

Så vad händer sen? Jag jobbar på Klimat fram tills Japan i juli, kommer hem i augusti, och sen är det tomt. Jag ansökte till Transportlogistiker på Yrkeshögskolan som en backup ifall jag kände att jag ville studera lite till, men i nuläget så vill jag bara jobba. Få in rutiner i det riktiga vuxenlivet med heltidsjobb, sena kvällar, långa sovmorgonar på helgerna och ta livet med klackspark. Att studera kan jag inte riktigt påstå är lockande, men finns det inget annat, så måste jag ha en inkomst, så lån och studiebidrag har jag funkat än så länge, så varför inte igen?    Haha. Skämtåsido, jag får hoppas på det bästa att det dyker upp något som tar mig med häpnan.

Det var allt för idag. Lördagsmorgon har startat med sol, så det är bäst att väcka Stoffe så vi kommer utanför lägenheten och njuter av den. Ikväll har dom sagt att det ska bli regn, så man får allt passa på. 

Ha en trevlig lördag!