Att flytta ner till Helsingborg var ett stort steg i en riktning som betydde att något annat fick lämnas kvar. Jag velade många gånger innan jag till sist bestämde mig för att; tacka nej till ytterligare en termin på Kärralundsskolan, frysa dåvarande gymkort i Göteborg, packa ihop mitt rum och flytta till en helt ny stad. Jag må vara stark på utsidan, men fy tusan vad jobbigt det kändes i hjärtat. Känslan att veta att jag varken har jobb eller antagen i skolan värkte, och att jag skulle flytta ifrån mina fina vänner. Det gjorde ont. Idag gör det fortfarande lika ont. Men som jag skrev senast här, så har jag både jobb och jag trivs bra i skolan. Men jag känner ändå att det är något som saknas. Allt är ju bara ett telefonsamtal ifrån. Så himla svårt lär det egentligen inte vara. 

Jag har nog känt såhär ett tag nu. Det bubblade nog upp mest nu i helgen när mammsen var här på besök. Även om vi nästan alltid gick om varandra hemma, så visste man att vi var nära. Jag antar att det är nu när vi inte ses lika ofta, som man saknar varandra mer. Jag uppskattar iaf dessa stunder så mycket mer. Som denna helgen. Det var väldigt trevligt att något ont kan få något gott som det plötsligt blev. Jag fick visa upp hur vi bodde, i den nya lägenheten och bara ströa runt på i stan och turen till Helsingör. Som sagt, det är de här små stunder som man blir som lyckligast. 

Helgen var väldigt mysig och trevlig, samtidigt som turen till Helsingör hade gäster som min morbror och gudmor som även dom hade en weekend i Helsingborg. Detta var precis vad jag behövde.   

Jag saknar mammsen redan. Och hon lämnade Helsingborg för knappt två timmar sen. De är tur att jag inte bor längre bort. 

Tanken var att jag skulle fått plugga lite nu på kvällskvisten, men jag damp rätt ner i soffan så fort jag steg innanför dörren efter att ha lämnat mammsen på Knutpunkten. Stoffe är strax hemma så då lär det inte bli så mycket mer åt plugget ändå. Tur att jag börjar 13.00 imon, så hinner jag göra lite innan lektionen. 

Ha en fortsatt trevlig söndag!