För en vecka sen exakt idag så tog vi farväl av en person som lämnade jordalivet alldeles för fort. Trots en ålder över 80år, pigg som lärka och en kämpe utan dess like så höll det inte ända ut. Det hela känns fortfarande som en dröm som jag inte riktigt kan vakna ur. Jag vill bara vakna upp ur drömmen och se Karins vackra skratt. Men tyvärr får jag snart inse sanningen. Livet tog henne ifrån oss, och nu tar mormor & morfar hand om våran ängel. 

Karin är mammas moster. Men hon har alltid blivit kallad "moster Karin" utav mig sen barnsben. När mormor gick bort -97 så tog Karin mormor rollen ganska fort, vilket var tröstande för både mig och familjen. Tråkigt nog gick kontakten i vågor under de senaste åren när man blev äldre, men tanken hos henne fanns hela tiden. Hon frågade ofta efter mig när mamma ringde till henne. Jag såg till att skicka vykort från alla resor jag gjort de senaste, vilket har varit en stor uppskattning hos henne. Sen jag flyttade ner till Helsingborg så har jag sett till att hålla kontakten uppe under kortare perioder än innan. Vykort, julkort, telefonsamtal och sms. Hon var en riktig krutdam till att både prata i telefon och smsa. (För övrigt hade hon en Nokia 3310. AS BALL!!) Tänk vad roande det är med sådant när man blir gammal.   

Telefonsamtalen blev allt mer täta när vi gick över till 2016. Ett tråkigt cancerbesked i armen påträffades, och livet tog en vändning. Kämpen som hon var, tog hon an operationen och amputerade bort höger arm för att avlägsna cancern. Inte vilken människa som helst hade gjort det i 85-årsålder kan jag säga. För att vara i den åldern så var hon redigt klar i huvudet och tog emot den stora utmaningen med att vara handikappad väldigt bra. För att vara högerhänt, i åldern och bo själv kräver stort tålamod, men hon gjorde det. Familjen hjälpte till så mycket de bara gick för att anpassa hemmet efter de nya villkoren. Men trots detta så kom cancern tillbaka fast i lungorna denna gången. Tyvärr inget man kunde göra åt mer än att äta medicin för att dra ut på tiden. Så himla typiskt och ledsamt.. Jag kände att jag befann mig på fel plats när allt detta hände så jag såg till att ta mig tid en helg och åka hem till Göteborg för att umgås med moster Karin så mycket det bara gick. Och vilken kväll vi fick! God mat, efterrätter i mängder, minnen och gemenskapen. Jag lever fortfarande för den dagen <3 Våra telefonsamtal blev ännu tätare efter det, och sista gången blev dagen innan jag och Stoffe åkte till Grekland på semester. Hon ville bara önska oss en trevlig resa, "glöm inte skicka kort Lisa lilla" och "jag vill veta allt om resan när ni kommer hem!". Samtidigt kom frågan om jag inte kunde komma uppåt så snart jag kunde för att hälsa på igen. Självklart sa jag. 

Men så blev det inte. Tre dagar efter att vi åkt iväg somnade moster Karin in i sitt hem. Samma dag hade hon hämtat hem sin protes och börjat kolla runt efter eventuella ädreboenden som kunde passa henne. Jag kan förstå mamma som väntade in till vi kom hem igen för att ge besked om Karin, då jag inte hade kunnat göra något ifrån Grekland. Semestern hade blivit förstörd, och jag hade nog velat åka hem så fort det bara gick. Och visst gjorde de ont att nästan få veta det sist av alla, men ändå tacksam för att de väntade med besked. För just då hamnade jag i chock. En chock, eller som nu är en dröm över att hon inte finns mer. Jag skulle ju ringa henne så snart vi kom hem ifrån Grekland.. 

Begravningen var vacker. Blommorna runt henne var enastående. Det konstiga var bara att det fanns ingen kista. Det har tydligen blivit modernt att begravas i aska nu för tiden, så det stod en urna med hennes aska på ett altaret, tillsammans med hennes bröllopskort och alla blommorna runt om. Efter cermonin så gick alla tillsammans ner till graven hon skulle ligga, vilket var brevid hennes man som gick bort -91, urnan placerades i ett nygrävt hål och därefter la vi ner våra blommor och sa farväl.

Innan vi gick in i kyrkan höll jag mig i schack. Men när första steget in så brast det helt. Sen kunde inte tårarna sluta rinna. Dom bara rann och rann och rann utan någon ände. Det enda jag kunde tänka på var att jag hade lovat att jag skulle komma upp och hälsa på snart, men framförallt att jag skulle ringa när Grekland var över. Jag fick aldrig chansen. 

Idag gråter jag fortfarande. Men mest inombords. Det är en sorgeprocess som man går igenom när någon går bort, framförallt en familjemedlem. Det kommer ta ett tag att hantera, och jag kommer tillåta mig själv att sörja, men framförallt att gråta. Jag lever vidare med livet och ser till att göra moster Karin stolt. Oavsett så skulle hon bli stolt över mig vad jag än gjorde. Jag kommer kämpa vidare, minnas de goda tingen och älska henne villkorslöst. 

Vila i frid moster Karin. 

Du är så saknad och älskad

/ Din lilla Lisa