Att bloggtorkan varit redigt aktiv ett tag är inget snack om saken. Jag har haft hur mycket tid som helst att slänga in ett inlägg då och då, men när det kommer till själva orken så brister det totalt. Jag vet inte riktigt varför, men för tillfället har jag kommit in i någon form av negativ bubbla. En sådan där som tar musten ur en totalt. I samband med denna bubbla har jag lyckats ligga i influensa två gånger. Det är två gånger för mycket. Som tur är har jag bara en seg förkyldning kvar, men kroppen känns fortfarande inte helt okej. Jag har legat instängd i en vecka, så imorgon är det dags att möta dagens ljus och träffa lite människor.

Sen tre veckor tillbaka så avslutades den största biten av skolan. Alla tentor är klara och godkända, och den efterlängtade praktiken fanns äntligen där. Så vitt jag vet har jag tjatat om den väldigt mycket, sett framemot och haft det som mitt största mål. För en början under själva praktikperioden var det fortfarande så. Men i samband med starten där så började min största negativa bubbla att växa. Och jag vill redan nu ursäkta för den negativitet, spya, som kommer hägra.

Efter ett par dagar under praktiken så ändrades allt. Jag kom hem förtvivlad, gråtfärdig och orolig över min framtid. Jag har under skolans gång sett min utbildning som handen i handsken, och jag trivs verkligen som fisken i vattnet absolut. Under speditörstiden så var det inga oros moment överhuvudtaget. Detta året har varit lite tuffare, fler tårar men framförallt mer kött på benen. Allt har ju gått mer än bra! Praktikperioden ska vara en tid där jag lär mig allt det teoretiska till det praktiska, men även mycket därtill. Jag valde denna gången ett större ställe att breda mina vingar och utvecklas på. Som sagt så har det bara gått tre veckor och det enda jag har lärt mig hittills är vilka olika ställningar jag ska sitta på stolen för att inte min rumpa ska domna av. Och denna veckan har jag nog legat in hela soffan på kors och tvärs när jag lyckades tajma influensan. Så man kan säga att praktik har jag bara haft "aktivt" i två veckor. Jag är inte den osociala personen egentligen, och jag är framförallt inte någon svans efter någon. Jag vill helt enkelt inte vara en svans, för då är jag bara den svansande praktikanten. Men tyvärr har det varit såhär och vad har jag lärt mig? Ska jag vara ärlig så är det absolut ingenting. Eller jo, jag vet vart toaletten finns, matsalen, hur regnskogen används aktivt och att det krävs en himla massa disiplin för att komma ihåg exakt hur vissa saker blev gjorda vid bokningar. Jag är lost. Totalt lost.

Jag tänker absolut inte sitta och smutskasta ett företag efter såpass kort tid, men det jag kan säga är att det tar fruktansvärt mycket psykiskt på en när det känns som om man är den "jobbiga praktikanten" och euforian är som bortblåst. Det ända jag vill kräva är ett hej, eller ett godmorgon och ett hejdå vid ankomst och avgång. Men det är fruktansvärt svårt för det är inte många glada miner någonstans. Trivs man inte med sitt jobb då? Eller tycker dom mest att jag ska inte tro att jag kan komma dit och  ta deras jobb? Är det fel på mig? Är det fel på dom? Är det en normal miljö?

Bolla tankar med mig. Säg vad du tänker. Jag vill inte grotta ner mig och göra en praktik i en miljö som tar psykiskt skada på mig. Men jag vill även inte ge upp och bli sedd som en loser för att jag inte sa ifrån. Jag är där för att lära mig yrket, inte sitta på en stol och få rumpskav. Trots det lilla viruset som är kvar i min kropp och en tradig förkyldning så är det faktiskt måndag imorgon. Måndagar är veckans number one, och det är bara jag som kan göra den bra. Och imorgon har jag tänkt göra den bra. Lite till att göra något bra av det, annars så får jag vända på klacken.

Nog om detta. Livet flyter på som vanligt. Stoffe jobbar och trivs på sitt jobb. Träningen ligger lite på hyllan pågrundav orken, men förhoppningsvis kommer vi båda på fötter snart igen. Typiskt så har jag lyckats smitta honom med förkyldningen, men annars så är vi nog helt friska. Våren börjar ta över och det känns fantastiskt. Solens strålat värmer något underbart och blommorna är helt magiska. Det är något speciellt med våren. Jag hoppas på lite fler plusgrader till, sen så tänkte jag hänga in vinterjackorna för säsongen och plocka fram skinnjackan och sneakersen.

Jag avrundar här och hoppas inte läsningen varit allt för lång. Lägg en kommentar, eller någon annan form av kärlek så hade det varit uppskattat. Då hade jag iallafall inte känt mig så ensam.

Bjuder på lite bilder i slutet på hur tiden varit. Klicka på dom om du vill se dom i större storlek   

Ha en fortsatt fin söndag!