Jag följde min magkänsla och gjorde slag i saken. Idag tackade jag för mig på min nuvarande praktikplats och på måndag återkommer jag till stället där jag både hade praktik förra utbildningen och jobbade på i somras. För mig är det en winwin situation och jag kan inte med ord beskriva lättnadskänslan.

Denna veckan har nästintill varit outhärdlig. Det är inte roligt och sitta bredvid varje dag i åtta timmar och hoppas att de instruerar en till någon uppgift. Jag fick iochförsig lära mig inventera trailers under veckan, men det gjorde man på fem minuter varje morgon och sen var tiden ett faktum. Så att ta tag i mig själv och ta beslutet som jag gjorde känner jag var det bästa jag tagit på väldigt länge. MEN dock ska jag inte ångra mitt val av praktikplats från början. Det är alltid bra att testa något nytt, och detta stora ställe passade inte riktigt och så kan det vara. Det blir så ibland, och att jag stod ut i fyra veckor är nästan helt otroligt. Det har tagit på psyket ordentligt och rutinerna i allt som kallas träning är som bortblåst. Men på måndag så vet jag att det kommer bli bra. Jag är nöjd, lycklig och helt euforisk.

I skrivande stund så väntar jag in Stoffe som strax kommer hem ifrån jobb. Ikväll åker jag till Göteborg för en liten spontantripp. Stoffe ska ändå jobba helg så då passade jag på att åka hemåt för att ladda upp batterierna med familj och vänner. Ohhh vad jag längtar hem nu!! Bli lite bortskämd av mamma, träffa vänner och mysa med så många jag hinner med. Detta är medicinen jag helt klart behöver.

Så jag tänkte bara säga tack för de fina orden från de senaste inlägget. Lisa är en vinnare!

Ha en fin helg, det ska jag nämnligen ha!

Att bloggtorkan varit redigt aktiv ett tag är inget snack om saken. Jag har haft hur mycket tid som helst att slänga in ett inlägg då och då, men när det kommer till själva orken så brister det totalt. Jag vet inte riktigt varför, men för tillfället har jag kommit in i någon form av negativ bubbla. En sådan där som tar musten ur en totalt. I samband med denna bubbla har jag lyckats ligga i influensa två gånger. Det är två gånger för mycket. Som tur är har jag bara en seg förkyldning kvar, men kroppen känns fortfarande inte helt okej. Jag har legat instängd i en vecka, så imorgon är det dags att möta dagens ljus och träffa lite människor.

Sen tre veckor tillbaka så avslutades den största biten av skolan. Alla tentor är klara och godkända, och den efterlängtade praktiken fanns äntligen där. Så vitt jag vet har jag tjatat om den väldigt mycket, sett framemot och haft det som mitt största mål. För en början under själva praktikperioden var det fortfarande så. Men i samband med starten där så började min största negativa bubbla att växa. Och jag vill redan nu ursäkta för den negativitet, spya, som kommer hägra.

Efter ett par dagar under praktiken så ändrades allt. Jag kom hem förtvivlad, gråtfärdig och orolig över min framtid. Jag har under skolans gång sett min utbildning som handen i handsken, och jag trivs verkligen som fisken i vattnet absolut. Under speditörstiden så var det inga oros moment överhuvudtaget. Detta året har varit lite tuffare, fler tårar men framförallt mer kött på benen. Allt har ju gått mer än bra! Praktikperioden ska vara en tid där jag lär mig allt det teoretiska till det praktiska, men även mycket därtill. Jag valde denna gången ett större ställe att breda mina vingar och utvecklas på. Som sagt så har det bara gått tre veckor och det enda jag har lärt mig hittills är vilka olika ställningar jag ska sitta på stolen för att inte min rumpa ska domna av. Och denna veckan har jag nog legat in hela soffan på kors och tvärs när jag lyckades tajma influensan. Så man kan säga att praktik har jag bara haft "aktivt" i två veckor. Jag är inte den osociala personen egentligen, och jag är framförallt inte någon svans efter någon. Jag vill helt enkelt inte vara en svans, för då är jag bara den svansande praktikanten. Men tyvärr har det varit såhär och vad har jag lärt mig? Ska jag vara ärlig så är det absolut ingenting. Eller jo, jag vet vart toaletten finns, matsalen, hur regnskogen används aktivt och att det krävs en himla massa disiplin för att komma ihåg exakt hur vissa saker blev gjorda vid bokningar. Jag är lost. Totalt lost.

Jag tänker absolut inte sitta och smutskasta ett företag efter såpass kort tid, men det jag kan säga är att det tar fruktansvärt mycket psykiskt på en när det känns som om man är den "jobbiga praktikanten" och euforian är som bortblåst. Det ända jag vill kräva är ett hej, eller ett godmorgon och ett hejdå vid ankomst och avgång. Men det är fruktansvärt svårt för det är inte många glada miner någonstans. Trivs man inte med sitt jobb då? Eller tycker dom mest att jag ska inte tro att jag kan komma dit och  ta deras jobb? Är det fel på mig? Är det fel på dom? Är det en normal miljö?

Bolla tankar med mig. Säg vad du tänker. Jag vill inte grotta ner mig och göra en praktik i en miljö som tar psykiskt skada på mig. Men jag vill även inte ge upp och bli sedd som en loser för att jag inte sa ifrån. Jag är där för att lära mig yrket, inte sitta på en stol och få rumpskav. Trots det lilla viruset som är kvar i min kropp och en tradig förkyldning så är det faktiskt måndag imorgon. Måndagar är veckans number one, och det är bara jag som kan göra den bra. Och imorgon har jag tänkt göra den bra. Lite till att göra något bra av det, annars så får jag vända på klacken.

Nog om detta. Livet flyter på som vanligt. Stoffe jobbar och trivs på sitt jobb. Träningen ligger lite på hyllan pågrundav orken, men förhoppningsvis kommer vi båda på fötter snart igen. Typiskt så har jag lyckats smitta honom med förkyldningen, men annars så är vi nog helt friska. Våren börjar ta över och det känns fantastiskt. Solens strålat värmer något underbart och blommorna är helt magiska. Det är något speciellt med våren. Jag hoppas på lite fler plusgrader till, sen så tänkte jag hänga in vinterjackorna för säsongen och plocka fram skinnjackan och sneakersen.

Jag avrundar här och hoppas inte läsningen varit allt för lång. Lägg en kommentar, eller någon annan form av kärlek så hade det varit uppskattat. Då hade jag iallafall inte känt mig så ensam.

Bjuder på lite bilder i slutet på hur tiden varit. Klicka på dom om du vill se dom i större storlek   

Ha en fortsatt fin söndag!

   Vi vann en extra dag. Men sen då?   

   Han kan det där med att skämma bort mig. Det behövs inte mycket, utan det där lilla extra gör allt.

Precis som en bukett med rosor. Vackert, enkelt och kärleksfullt.

Ikväll lyxar vi till det med lammrostbiff, sötpotatis i ugn och LCHF-chokladmousse.

Jag älskar dig något oerhört älskade Stoffe   

Att VAB:ruari har tagit oss alla i ett järngrepp går nog inte att missta. Tur nog slipper vi just VABBA, dock hade jag önskat att Stoffe kunde VAFAT (Vård av flickvän   ) om inte annat. Febern har varit ett ihållande faktum för mig hela veckan. En tradig berg-och-dalbana utan någon ände. Plus en sittande huvudvärk som aldrig verka ge med sig trots sömn, värktabletter och lugn. Där av har träningen legat i lä de senaste veckorna vilket resluterar till att det kliar något så fenomenalt mycket i mina fingrar, i bena. Träningen är ju liksom A och O i min vardag, och den senaste tiden där lektionerna har ställts in en efter en så var träningen min räddning att dra sig tillbaka till. Nu preppar jag bara till att bli frisk. Har ställt in mitt sista PT-pass för många gånger. Hälsan ska vara number one oavsett så det är bara att tillfriskna.

Annars då? Jag vet inte riktigt om det här med att blogga är min grej längre. Har liksom tappat stinget. Jag har egentligen all tid i världen för att slänga in något inlägg då och då, men känns rätt meningslöst att skriva på tomma ord. Som nu till exempel. Dock är det många som uppskattar inläggen titt som tätt för att läsa hur jag har det, hur jag kämpar på och hur livet leker i Skåne. Och ja. Så sant som det är sagt så är det himla trevligt att dela med sig av det. Jag ska bara själv tycka om det. Tyvärr har nog mörkret, förkyldningar och den låga energin haft sin kraft i detta.

Helgen blir en omladdning. En energipåfyllning. Sovmorgon och en lugn helg tas emot med öppna armar.

Förra helgen spenderade vi Göteborg där jag trivs som bäst. Där är mitt hem. Även om Helsingborg är mitt nya hem så kommer Göteborg alltid finnas närmare hjärtat. Fredagen bjöds på kalas för lilla mammsen som fyllde år under veckan. Hennes två vänninor var på besök och åt middag. Ett tag skrattade vi så mycket att alla nästa ramlade av stolarna, fick andnöd och värk i magen. Ännu vet jag inte vad det roliga var. Jag har frågat Stoffe ett par gånger men förklaringen lyder mer att när en börjar skratta så följer sällskapet med. Jo tack, det insåg vi   

Lördagen började med dop ute på Källö-Knippla för kusinbarnet Alfred. Sådan mysig och go' gosse. Prästen var en riktig hippie sådan och lilla Alfred både spydde, hickade till och fes under cermonin. Man kan väl säga att han var en bra underhållare om inte annat. Tårarna höll han borta och det ända som fanns där var hans vackra leende. Gulle pojken! Det var en skön känsla att tillbringa ett par timmar med släkten. Behövligt och glädjande.

På kvällen blev det pizzakväll hos Anna och Nicklas med Sandra. Melodifestiveln gick av stapeln och det var nog det sämsta jag någonsin hört på ett tag. Så inga mer kommentarer på det!   

Innan vi rullade hemåt så blev det lunchstund hos pappsen och A-B. Man kan väl säga att helgen gick i familjens tecken. Hallelujah!

Och denna veckan ska vi inte prata om. Den började bra kan jag iallafall säga. Men sen blev jag sjuk. Idag borde jag varit hemma också, men envis som man är så fick jag allt dra mig till skolan. Tur det då det stundar tenta snart.. Helgen får bjuda på en hel del pluggande. Dock inte på söndag då det är alla hjärtans dag. Kommer inte bli lika storslaget som förra året utan mer en dag i kärlekens tecken tillsammans och en god måltid. Bara det är guldvärt.

Nu ska jag sluta babbla på. Sängen kallar. En liten sovmorgon nalkas imorgon. Yeeay!

Sweet dreams   

Bjuder på en bild på det dopkort jag gjorde till förra helgens dop. Kan inget annat än att säga att jag blev riktigt nöjd med det    Tur känslan för det finns kvar ibland.   

Det är farligt att internetshoppa. Men dessa godingarna kunde jag inte riktigt motstå. Så himla fina. Kommer bli favoriter till våren. Under 700:-, vilket är väldans billigt för att vara Nike   

Man måste sätta små, små mål inför komma skal. Examen kommer sakta men säkert närmare och iår vill jag ha något som speglar fram min goda sida. Kläder är inte allt, men denna gången så är det början på något nytt samtidigt som man avslutar något varmt.

Har kärat ner mig totalt i denna fantastiska Pernilla Wahlgren klänningen. Dock kostar den efter det också, men jag sucktar djupt efter den. Hiss eller diss?   

Februari har anlänt med bravur. Ny månad med nya tag och en större glimt i den mörka tunneln. Då förra veckans frustration där vi var hemma i stort sett hela veckan kändes av när skolan var igång igen i måndags. Det började om inte annat bra. Lektionen gick vägen. Men sen gick det utför igen igår. Konsulten vi skulle ha hade fått ryggskott på morgonen och när vi satt i klassrummet på skolan så kom våran ordinarie transportlärare in och meddelade denna tråkiga nyhet. Tunga suckar spred sig i rummet, vårat pågående grupparbete kunde göras klart och vi fortsatte med ett annat ämne vid 13. Dagen rullade på, segt men okej. På något konstigt sätt så hade jag en dröm om att våran transportlärare (han som vabade förra veckan) skulle meddela inställd lektion idag. När klockan väl ringde imorse så hade jag rätt. Lektionen var inställd för att han fick vaba igen. Då gick jag i taket! Inte bara jag skulle jag kunna tänka mig.. Tentorna kommer bara närmare och närmare, och förra veckan hade jag gärna pluggat till dom. MEN.. jag vet inte VAD jag ska plugga på. Vad jag ska göra. Det finns inga uppgifter att gå igenom för att de vi har gjort har vi ännu inte gått igenom i skolan, och om svaret var rätt fick reda på igår. Så ja, en hel vecka slösades bort på ingenting. Samma sak kändes idag. Vad ska vi plugga på? Det finns inga direktiv, instruktioner, riktiga planer eller någon motivation. Det är inte gratis att gå i skolan.

Frustration fick jag ut genom att köra ett Bodypump pass på Filborna med Ina imorse. När ändå dagen var förstörd så kunde vi lika gärna göra klart träningen för dagen. Så ett riktigt jobbigt pass gjordes och som avslutning sprang vi en stund på löpbandet. Jag gästtränar lite på Filborna ett tag. Fick ett prova-på-kort för 6 gånger då både Ina och Jennie tränar där så varför inte prova på något nytt? Dock är detta gymmet alldeles för stort för mig. Nästintill dagligen fulla pass och själva gymmet svämmar över av människor vissa tider på dagen. Jag håller mig till SATS vid oss ett tag till tror jag. Nära och bra.   

Annars har dagen inte tillbringats på något vettigt sätt. Bakade lite knäckebröd, slog in presenter inför helgen då det nalkas Göteborgbesök med födelsedagskalas och dop, och så har soffan varit min trygghetszon. (Mer om det en annan dag!)

Ja, vi rundar av lite kort nu. Sängen kallar.

Men först vill jag bara önska min kära mamma grattis på födelsedagen. Jag vet att Göteborgarna tar hand om dig på bästa sätt på din dag. Vi ses på fredag!   

Ha det fint!