Ja, bloggen har verkligen legat i lä ett par veckor. Jag tycker det är roligt att skriva, men när man väl sitter där så är det som om hjärnan stannar. Vad ska jag skriva? Vad ska jag berätta? Har det hänt någt roligt/tråkigt? Jag har kommit lite ur stinget tråkigt nog. Men jag hoppas väl att en dag kunna komma tillbaka till bloggträsket och göra det som min grej igen. Man får ge det tid helt enkelt.   

För lite mer än ett år sedan satt jag i skolbänken och påbörjade mitt andra år inom transportlogistiker. Här ett år senare har jag precis fått fortsättning på mitt sommarjobb fram till årsskiftet till att börja med. Skönt och roligt kan jag säga. Hela sommarn har varit kan man säga psykiskt och fysiskt utmattande. Varje dag har varit en kamp mot tröttheten då både jag och Stoffe har känt att vi inte får tillräckligt med sömn eller att vi får för mycket sömn. Det är mer att vi sover väldigt djupt. På morgonen kan man knappt öppna ögonen utan att gruset gör ont, och att snooza har blivit en vardag. Knäppt men sant. Jag är van vid obekväma tider i skolan där man liksom kom och gick som läraren ville, till att jobba heltid mån-fre och bara ha helgerna till att vila. Mja, man kan säga att det tar på krafterna. Men jag kan inget annat säga än att det är mycket roligt. Lärorikt, utmanande, jobbigt, förjävligt men fantastiskt roligt. Jag trivs som fisken i vattnet med yrket och på min arbetsplats. Bara det är ju något! Så man får nog ge det lite tid, och längta efter lite ledigt än bara helger. Mellan 22-25 september har vi iallafall en lång weekend i Göteborg bara för att komma bort lite. Som jag längtar!

Fredagsblommorna har blivit lite som en tradition och guldkant till helgen!  

Annars så rullar allt på. Jag ska försöka ta tag i träningen lite mer nu efter ett låååååångt sommaruppehåll. Det är så tradigt att gå till gymmet själv även om jag går på pass och Stoffe på gymmet. Han orkar inte riktigt längre gå dit, så jag får försöka släpa mig själv dit om det ska bli av. Massören på jobb sa till mig senast idag att det är viktigt att jag får igång cirkuationen igen med hjälp av träningen. Jag var spänd och öm. Hon har nog rätt. Jag måste skärpa mig. En egen spark i röver liksom. Hur gör du för att motivera dig själv till att träna? Ge mig gärna tips!   

Då mamma behöver hjälp med att få ner förtältet på husvagnen till helgen så ska jag nog försöka packa ner träningskläderna och kanske ta mig ut på en löparrunda. Har en bra och trevlig väg nere vid stranden som jag ofta sprang när jag var nere hos mamma, men som inte blivit av på ett tag. Kanske dags att damma av spåret och löpa lite? 

Så detta var nog allt för denna gången. Kvällen nalkas och lugnet ska infinna sig. 

Take care.

  Du vet när du har all tid i världen, men det är kraften som inte finns. 

Tack för denna fantastiska uppfinning om vuxna målarböcker. Att bara släppa världsuppfattningen för en stund, låta färgerna flöda och ingen som säger om det är rätt eller fel. #harmoni #roförsjälen

Alltså WOW vilken fantastisk dag det blev! Vilken underbar födelsedag och vilka fantastiska människor jag har lyckan att omges av. Jag kan inte annat än att vara nöjd och lycklig efter ett firande utöver det vanliga. Jag brukar inte fira mig så stort i vanliga fall, men nu var det 25-årsdagen och då kände jag att det var dags. Det kom familj och vänner från Sveriges olika städer för att fira lilla mig. Och helt otroliga presenter fick jag med som pryder vårat hem så vackert. 

Ja, vart ska jag börja? Dagen startade med högsång av mamma och Monica på morgonen med lite presentutdelning. Lite frukost på det, duschkö och packande av bilar var vi senare påväg ut till Mörarp för att duka och förbereda. Vi tog även en tur till Knutan för att hämta upp min vän Sandra från Göteborg. När vi väl var på plats i Mörarp kände jag lite hur svetten lackade. Mest för att jag hade mycket svårt att förmedla hur jag ville ha det med dukning och maten. Jag hade inte skrivit så många lappar, utan i huvudet var det mesta nerskrivet. Men efter många om och men så gick det fin fint, maten var iordninggjord, dukningen var klar och grillen tänd. Nu väntade vi bara på gästerna. 

En efter en droppade familj och vänner in i scoutstugan och glädjen bara surrade inom mig. När alla väl var på plats intog vi maten och jag fick hoppa runt bland borden för att kunna prata med alla gästerna. Tänk att dom var där bara för att fira mig. Stämningen var på topp, maten mycket väl godkänd och det var dags för tårta och kaffe. Presenterna hade jag öppnat lite i efterhand efter hur gästerna kom. Jag ogillar så att öppna presenter framför en stor samling människor. Jag vet dock inte varför, men jag tycker de är trevligare att öppna dom direkt, för att låta andra få se det också. Som jag skrev innan, jag blev helt överväldigad av fantastiska presenter.    

Vid 18tiden hade de flesta gått hem och vi städade stugen efter oss, packade ner kvarvarande mat (vilket har gett oss lunch i en hel vecka känns det som..) och presenter för att bege oss in mot stan igen. Vädret visade sig inte på sin bästa sida som vanligt, utan det blev allt ett par regnskurar titt som tätt. Men på kvällen var det bra med uppehåll, dock rätt blåsigt, men vi begav oss in till stan för att besöka HX-festivalen. Inget att hänga i granen tyvärr, men sällskapet gjorde kvällen värd att stanna ute för ändå. Dock begav vi oss hemåt vid 23 då vi var trötta som gnuar efter en hel dag med kalas och fixande. Det blev en go' sovmorgon på söndag kan jag meddela   

Avslutningsvis vill jag bara tacka alla som kom och firade mig, alla grattis hälsningar på FB, sms och telefonsamtal.

TACK TACK TACK!     

Min födelsedag närmar sig med stormsteg och nu är det endast EN dag kvar. Imorgon smäller det! Så idag är tanken att jag ska njuta så mycket det bara går av att bara vara 24 år. Haha. Knäppt men sant. Jag ser framemot att familj och vänner kommer imorgon för att fira lilla mig. Jobbet fick vara fritt fram till lunch idag så jag kunde baka klart det sista på tårtan. Med andra ord är allt klart inför morgondagen. Nu inväntas bara kvällen så vi kan åka ut till Mörarp för att fixa i lokalen, och sen ska jag sova som ett litet barn. (ja, jag är trött som en gnu. Stoffe har jouren och stackarn fick åka in inatt mellan 00:30 och 02:00.. Man kan säga att jourtelefonen inte är så speciellt ljudlös).

Jag hann till och med baka en tårta till jobb imorse med, så man kan säga att stressen låg på högväxel för att kunna hinna med allt, men nu har den börjat dala av lite. Bilden visar kaoset i köket imorse, och en efterbild på alla färdiga tårtbottnar. Eloge till mig själv som gör allt själv. Det är bara lilla pappsen som fick fixa lite bröd ifrån jobb, annars är allt hemmagjort till imorgon. Den du!   

Ska strax fixa iordning mig för att åka ut till Väla och hämta mina siffer ballonger. Och sen en sväng i till blomstergården för en fredagsbukett. Jag tänkte kila in till jobb runt lunch så kan jag äta där, och sen blir det att jobba ikapp förmiddagen och eftermiddagen smidigt. Kommer bli kanon   

Ha en toppen fredag. Det tänker jag iallafall ha. Mamma och Monica kommer i eftermiddag med, så ja, fin fredag med andra ord!

Alltså hur galet kan det vara att man för 1 år sedan satt i den varmaste värmen jag någonsin skådat och räknade ner dagarna till sin födelsedag? Typ lite som nu. Jag räknar ner dagarna till lördag. Nästan lite som ett barn som väntar in julafton och tomten. Men att spendera just födelsedagen i Japan var lite speciellt. Jag visste att någon marsipantårta lär det inte bli, familjen var flera tusentals mil ifrån men jag var omringad av 33000 scouter så man kan säga att det kompenserade upp känslan lite. Stoffe ordnade tårta på sitt egna lilla vis, och han var så söt när han dök med den på kvällen efter en hel dags letande i byn ett par kilometer bort ifrån lägerområdet. Det var ju allt min födelsedag och vad gör man inte för sin flickvän?     

Att tiden sen Japan bara sprungit iväg är inget snack om saken. Det känns lite overkligt att man ens varit där och upplevt det helt fantastiska landet. Jag var liksom där på jamboree. Bara det ger mig lite gåshud. Det kunde jag nog inte själv tro för ett par år sedan. Men tiden läker sår, och ger en möjlighet att öppna upp nya äventyr att bestiga. 

Och om vi ska fortsätta spekulera i tidigare tider så spenderade jag denna dagen i de Kanadensiska skogar för tre år sedan. För TRE år sedan var jag i Kanada på mitt allra första Moot, möte en salig blandning av nya vänner och gjorde något som tog mitt liv till en annan nivå. Bilden ovan togs av min mexikanska patrullkamrat när vi var ute på en kortvandring runt sjön vid lägerplatsen. Bakom mitt huvud fanns lägerplatsen kan man säga. Och runt om oss fanns det ett par vilsegående björnar. Var man tokig om man låste sitt tält varje natt för att björnen inte skulle komma in när man låg och sov?   Jag kan inte få nog av att flasha tillbaka på sådana här underbara minnen och fantastiska äventyr som hänt de senaste åren. Det är helt magiskt, helt otroligt vad scouterna kan bidra till. 

På tal om scouterna, och alla läger. Iår blev det inget sommarläger. Varken för mig eller Stoffe tråkigt nog. Vi har jobbat på som gnuar, och det kommer vi fortsätta göra. Om det kliar i mina scoutfingrar? Oh ja! Jag är så lägersugen så det är galet. Så många kompisar och bekanta som uppdaterar från sina pågående lägerturer, och jag kan nog erkänna direkt: ja, jag är mega avundsjuk!! Men ska man komma någonstans i livet så gäller det att satsa. Jag satsade på att jobba. Läger kommer hela tiden. Redan nästa år är dags för jamboree här nere i Söder, närmare bestämt Kristianstad. Beräknat ett 20 000 tal scouter. Well, why not? Vi får se vad framtiden förutsäger. 

Som avslutningsvis på minnen och överflödiga tankar, så bjuder jag på en bild på senaste tillskottet i tavlor här hemma. Jag blev helt såld när jag såg den på internet, och nu äntligen finns den hos oss. Jag tycker allt tavlan talar för sig själv. I L O V E I T   

Nu kallar sängen, snart helg. Nu kör vi ända in kaklet. 

Godnatt   

Idag är det dags att säga tack och hej till juli och välkomna morgondagen då det äntligen är dags för augusti att träda in. Augusti är min månad. För på lördag fyller jag 25 år. Kanske inte någon speciell dag egentligen, men för mig som nästintill ALDRIG är hemma när jag fyller år så känns det lite extra, vilket firas med kalas. Släkt och vänner tar sig till Helsingborg för att fira lilla mig. Bara det gör mig varm i hjärtat. Jag är inte så bortglömd trots att jag bor mer söderut än Göteborg någonsin legat. (Okej, majoriteten på kalaset kommer vara skåningar men ändå   ) Väderprognos för nuläget ligger på 20 mm regn, och regnskurar under hela dagen. Well, jag är inte förvånad. Svensk sommar gör sig sedd som vanligt kan man säga. Vi har hyrt våran scoutstuga i Mörarp för att kunna ha möjligheten att sitta inne om vädret blir helt förjäkligt, annars så blir det stjärntält utanför på gräsmattan. Scoutkalas delux vill säga. Vi får väl se vad vädergudarna har för tankar under veckan    Tårtan är provbakad och mer än godkänd av jobb och Stoffe, maten är iordning gjord och nu väntar jag bara in lördagen. Just denna födelsedagen har jag lite extra förhoppningar, det är ändå min 25års dag. Jag tror det kommer bli en toppendag   

Annars  så rullar veckorna på som aldrig förr. Hela juli månad har bestott utav jobb, jobb och jobb under veckorna. På helgerna har vi hunnit två resor upp till mammas camping i Stråvalla, men annars har vi varit hemma. Min trötthet har inte riktigt blivit min gode vän ännu sen jag började jobba heltid efter examen, vilket gör en till en zombie på kvällarna och helgerna blir det sovmorgon ända fram till elva, halv tolv. Bara där har halva helgen gått åt till att bara sova. Det känns i både knopp och kropp. Tyvärr har nog vädret varit en bidragande faktor i detta med då det har pendlat väldigt mycket de senaste veckorna mellan sol, regn, sol och regn. Jag klarar inte riktigt den omställningen ännu. Men det blir väl bättre när man väl får lite rutin på det hela. Förhoppningsvis snart. Jag saknar det där suget på kvällarna när man vill göra något. Ofta har vi tagit en promenad nere vid hamnen efter middagen, men jag vill träna, läsa en bok, skriva brev och pyssla. Det hänger liksom i luften och orken försvinner rätt så lätt. Även städningen har skjutits fram ett antal veckor. En vacker dag blir det en bättre rutin och då ska jag se till att greppa tag i möjligheten så fort det går   

Och på tal om städning så fick både jag och Stoffe ett ryck igår. Den har liksom legat på lä ett tag, men vi hade precis varit och handlat, lite småsega men ändå rastlösa. Det var så skönt att bara ta fram dammsugaren, dammdukar, rengöringsmedel och moppar för att storstäda lägenheten. Vi började nog runt 15, och slutade inte förän 18. Vi satte in maten i ugnen vid 17, sen skötte den sig själv. Det är så fräscht och skönt här hemma nu att man liksom inte vill lämna lägenheten. Dock finns det lite plock kvar, men det kan man pyssla lite med då och då. Man behöver faktiskt inte ta allt på en och samma gång. Det blev även lite omdirigering i sovrummet. Skrivbord och byrå bytte plats och helt plötsligt blev rummet 10 gånger större. Ja, vad ska man säga, vi var ett riktigt dreamteam igår. Det känns i hela kroppen idag kan jag lova. 

Så med gårdagens städning i bagaget så passade det helt ypperligt att åka hem till Robin, Maarit och lille Milton på Maria Park för en go' grillmiddag i goda vänners lag. Vad ska man säga? Ibland har livet sina goda stunder   

Nu längtar vi dock till lite mer sommarvärme. Vi hade ett par goa dagar för ett par veckor sen där våran närhet till hav och glass fick sig ett par besök under den tiden. Man saknar de där semestermoodet. Vi hade våran semester väldigt tidigt iår då jag fick sommarjobb och att be om ledighet ett par veckor kanske inte var de ultimata att fråga just vid tidpunkten. Jag ska absolut inte klaga. Helgerna har varit väldigt bra trots jobb på veckorna och på vardagskvällarna orkar man inte heller så mycket. Vi får se hur det blir till hösten om vi kan ta loss lite weekend semester. Då jag inte vet  hur min jobbsituation kommer se ut till hösten ännu, så har det iallafall blivit planerat långweekend i Göteborg, så får vi se hur det blir efter det. Kan man kalla det lite som living on the edge? 

Jag tänkte ta och runda av för kvällen då jag känner hur sängen skriker efter mig. Jag vill inte lova något, men jag hoppas skrivandet kommer bli bättre under framtiden. Kanske redan nästa vecka. Det återstår att se. 

Så, ta hand om varandra och se till att fånga dagen!

Godnatt!

För en vecka sen exakt idag så tog vi farväl av en person som lämnade jordalivet alldeles för fort. Trots en ålder över 80år, pigg som lärka och en kämpe utan dess like så höll det inte ända ut. Det hela känns fortfarande som en dröm som jag inte riktigt kan vakna ur. Jag vill bara vakna upp ur drömmen och se Karins vackra skratt. Men tyvärr får jag snart inse sanningen. Livet tog henne ifrån oss, och nu tar mormor & morfar hand om våran ängel. 

Karin är mammas moster. Men hon har alltid blivit kallad "moster Karin" utav mig sen barnsben. När mormor gick bort -97 så tog Karin mormor rollen ganska fort, vilket var tröstande för både mig och familjen. Tråkigt nog gick kontakten i vågor under de senaste åren när man blev äldre, men tanken hos henne fanns hela tiden. Hon frågade ofta efter mig när mamma ringde till henne. Jag såg till att skicka vykort från alla resor jag gjort de senaste, vilket har varit en stor uppskattning hos henne. Sen jag flyttade ner till Helsingborg så har jag sett till att hålla kontakten uppe under kortare perioder än innan. Vykort, julkort, telefonsamtal och sms. Hon var en riktig krutdam till att både prata i telefon och smsa. (För övrigt hade hon en Nokia 3310. AS BALL!!) Tänk vad roande det är med sådant när man blir gammal.   

Telefonsamtalen blev allt mer täta när vi gick över till 2016. Ett tråkigt cancerbesked i armen påträffades, och livet tog en vändning. Kämpen som hon var, tog hon an operationen och amputerade bort höger arm för att avlägsna cancern. Inte vilken människa som helst hade gjort det i 85-årsålder kan jag säga. För att vara i den åldern så var hon redigt klar i huvudet och tog emot den stora utmaningen med att vara handikappad väldigt bra. För att vara högerhänt, i åldern och bo själv kräver stort tålamod, men hon gjorde det. Familjen hjälpte till så mycket de bara gick för att anpassa hemmet efter de nya villkoren. Men trots detta så kom cancern tillbaka fast i lungorna denna gången. Tyvärr inget man kunde göra åt mer än att äta medicin för att dra ut på tiden. Så himla typiskt och ledsamt.. Jag kände att jag befann mig på fel plats när allt detta hände så jag såg till att ta mig tid en helg och åka hem till Göteborg för att umgås med moster Karin så mycket det bara gick. Och vilken kväll vi fick! God mat, efterrätter i mängder, minnen och gemenskapen. Jag lever fortfarande för den dagen <3 Våra telefonsamtal blev ännu tätare efter det, och sista gången blev dagen innan jag och Stoffe åkte till Grekland på semester. Hon ville bara önska oss en trevlig resa, "glöm inte skicka kort Lisa lilla" och "jag vill veta allt om resan när ni kommer hem!". Samtidigt kom frågan om jag inte kunde komma uppåt så snart jag kunde för att hälsa på igen. Självklart sa jag. 

Men så blev det inte. Tre dagar efter att vi åkt iväg somnade moster Karin in i sitt hem. Samma dag hade hon hämtat hem sin protes och börjat kolla runt efter eventuella ädreboenden som kunde passa henne. Jag kan förstå mamma som väntade in till vi kom hem igen för att ge besked om Karin, då jag inte hade kunnat göra något ifrån Grekland. Semestern hade blivit förstörd, och jag hade nog velat åka hem så fort det bara gick. Och visst gjorde de ont att nästan få veta det sist av alla, men ändå tacksam för att de väntade med besked. För just då hamnade jag i chock. En chock, eller som nu är en dröm över att hon inte finns mer. Jag skulle ju ringa henne så snart vi kom hem ifrån Grekland.. 

Begravningen var vacker. Blommorna runt henne var enastående. Det konstiga var bara att det fanns ingen kista. Det har tydligen blivit modernt att begravas i aska nu för tiden, så det stod en urna med hennes aska på ett altaret, tillsammans med hennes bröllopskort och alla blommorna runt om. Efter cermonin så gick alla tillsammans ner till graven hon skulle ligga, vilket var brevid hennes man som gick bort -91, urnan placerades i ett nygrävt hål och därefter la vi ner våra blommor och sa farväl.

Innan vi gick in i kyrkan höll jag mig i schack. Men när första steget in så brast det helt. Sen kunde inte tårarna sluta rinna. Dom bara rann och rann och rann utan någon ände. Det enda jag kunde tänka på var att jag hade lovat att jag skulle komma upp och hälsa på snart, men framförallt att jag skulle ringa när Grekland var över. Jag fick aldrig chansen. 

Idag gråter jag fortfarande. Men mest inombords. Det är en sorgeprocess som man går igenom när någon går bort, framförallt en familjemedlem. Det kommer ta ett tag att hantera, och jag kommer tillåta mig själv att sörja, men framförallt att gråta. Jag lever vidare med livet och ser till att göra moster Karin stolt. Oavsett så skulle hon bli stolt över mig vad jag än gjorde. Jag kommer kämpa vidare, minnas de goda tingen och älska henne villkorslöst. 

Vila i frid moster Karin. 

Du är så saknad och älskad

/ Din lilla Lisa

Att tiden bara springer iväg är nog alla medvetna om på ett eller annat sätt. Sommaren har i stort sett börjat ta form på riktigt och både jag & Stoffe har full rulle på jobb. För bara två veckor sedan låg vi på playan i Grekland och levde livet. Jag kan inte riktigt förstå ännu att resan bara försvann med en blinkning. Det enda vi kan göra är att blicka tillbaka på en resa som vi både uppskattade mycket väl och Grekland har ännu en gång vunnit mitt hjärta. 

Jag har i stort sett alltid älskat Grekland. Hade jag haft tillräckligt med pengar så hade jag nog rest dit minst två veckor om året på sommaren. Det är så vackert att man inte kan få nog. Jag fullkomligt avgudar kulturen, maten och de givmilda grekerna. Varken jag eller Stoffe har besökt fastlandet ännu, utan under våran semester höll vi oss för de mesta på ön Zakynthos, men även en dagstur till grannön Kefalonia gjordes. Turismen har precis blommat på Zakynthos, men man kan säga att det var faktiskt rätt så skönt att det inte var full rulle på ön än. Det fanns tillräckligt många galna turister i bilarna, på restaurangerna och på stranden (Vi höll oss mer normala.   ) under de veckorna vi var där. 

Så vad ska man egentligen säga om den här underbara ön? Det är svårt. Bilderna vi tog har nästintill pratat för sig, för det liksom går inte att förmedla muntligt hur vackert det är. Vi såg iallafall till att utnyttja dagarna till fullo och för en gångs skull så behövdes det två veckor för att kunna slappna av, finna ro och njuta av tillvaron. Vi tog varje dag som den kom och gjorde lite som vi kände för. Det var inte många dagar som tillbringades på stranden kan man säga, för det var roligare att utforska ön. Vi tog tillfället i akt och hyrde en fyrhjuling i två dagar för att cruiza runt hela ön ordentligt. Och det gick förvånansvärt bra. Vi hittade små byar här och var,  en taverna mitt bland bergen där lunch intogs och såg till att sponsra den lokala befolkningen där turister sällan stannar genom att köpa lite inhemska produkter. Både vin och getost som var hemmagjort fick allt följa med hem till Sverige. 

Genom att cruiza runt på en fyrhjuling gjorde att man kunde hitta de där små pärlorna på ön som kostar idiotiskt mycket pengar att besöka om man åker via resebolagen, så vi blev rätt så nöjda med att åka runt själva. Det blev ju faktiskt billigast så, men även mer njutbart. Vi kunde stanna var vi ville och när vi ville. Perfekt!

Vädret höll sig på topp i hela två veckor, förutom den dagen då vi skulle iväg på en längre båtutflykt. Vi vet inte riktigt varför vi valde att ta den de sista dagarna på resan, men så blev det. Och självklart kom molnen och blåsten fram. Dock blev ju inte båtresan inställd, utan de tog en större båt att utföra resan med istället. I början gick det bra, man kände inte riktigt av blåsten så mycket när vi körde längst kusten. MEN (!!!) efter första badstoppet så blev det värre. Så fort vi svängde runt ön så hamnade vi i en, enligt mig, farozon. Det var en redig nära-döden-upplevelse. Vågorna stod mellan 3-5 meter höga, båten hoppade upp och ner i guppen, och grekerna tyckte de hela var normalt. Man kan väl säga att slutdestinationen inte nåddes.. Jag är inte ofta sjösjuk men här gick det inte att hålla emot så efter att halva båten kalvat så insåg grekerna att det var nog inte så bra iallafall. Oavsett så hade vi inte kunnat lägga iland vid stranden som vi skulle till, vattnet var såpass högt att stranden försvann med den. I det stora hela kan man säga att de borde ställt in resan från början på morgonen, och gett oss chansen att boka om den till nästkommande dag (som var hur vindstilla och fin som helst...). Tur nog fick vi halva summan tillbaka. Helt okej, men tråkigt ändå. 

Nu tänkte jag inte babbla något mer. Jag tycker nog bilderna ska få prata för sig själva. Vi får se när Grekland besöks nästa gång. De hade varit skönt med en restresa efter sommaren, fast till en annan ö. Jag ska se om det går att övertala Stoffe    Allt som allt var vi super nöjda med resan. Man levde i en dröm bland stränder, någon annan som både städar och lagar mat till dig är rena lyxen. Det är livet med andra ord.

Ha det fint!